Ett JVM som började lagom tills det var slut

ågra dagar har passerat sen JVM 2021 avgjordes. Vi fick avnjuta 1688 minuter och 55 sekunder JVM-hockey men i ärlighetens namn var det nog bara 60 minuter som var värt att se. Jag trodde, aningen naivt kanske, att inte pandemin skulle påverka kvaliteten på JVM så mycket men med facit i hand måste jag nog erkänna att så blev fallet. Den dåliga kvaliteten på matcherna och spelet var lika förvånande som påtaglig. Inför JVM snackades det om att europeiska landslagen hade en liten fördel gentemot de nordamerikanska på grund av att flera juniorligor i Europa hade haft igång sin verksamhet och spelat en del matcher under året medans all juniorhockey i Nordamerika varit nedstängd till följd av pandemin. Jag kan väl säga att jag köpte denna analys, fick lite hopp och kände att det inte var omöjligt att så var fallet, dessvärre visade det sig vara helt tvärtom.
Gruppspelet kryllade av storvinster i utklassningsstil och matcher helt utan varken nerv eller kamp.

Nykomlingen Österrike, som får spela i A-gruppen nästa år pga. att det bestämdes att ingen skulle åka ur i år, var en slagpåse genom hela turneringen där jämnaste matchen var 4-0 förlusten mot Sverige men där var dom helt utspelade ändå. Dom mäktade bara med 1 mål på hela turneringen och megalöftet Marco Rossi lyste med sin frånvaro. Varnade om honom på förhand men han åstadkom egentligen ingenting. Visst att det är svårt att bära ett helt lag själv men jag trodde allt han skulle synas lite mer då det är en lysande hockeyspelare.
Som väntat blev Österrike toksist i en på förhand svår grupp men trots allt så slutade turneringen i en avgörande match mot ett svagt Tjeckien där vinnaren gick till kvartsfinal. Tjeckien städade dock av Österrike ganska enkelt och vann med 7-0.

Slovakien och Schweiz var som väntat aldrig riktigt med i matchen, dom hade en egen turnering i turneringen där de slogs om en kvartsfinalplats men man visste att efter det så var det slut ändå.
Slovakien vann den kampen redan i turneringens inledningsmatch då man slog Schweiz med 1-0.

Tjeckien, Ryssland och Sverige floppade samtliga. Tjeckien’s flopp var ganska väntad dock, dom är i en generationsväxling utan egentliga superlöften som redigt blommat ut ännu men framtiden ser ljusare ut för Tjeckien och om 1-2 år kommer dom vara med och slåss om medaljer i JVM igen.

Ryssland med turneringens mest upphaussade målvakt, i år igen, i Yaroslav Askarov och deras stjärna kaptenen Vasili Podkolzin, som gjorde sitt tredje JVM, kom aldrig redigt upp i en stabil nivå någon gång. Askarov var återigen inte närheten så bra som alla säger att han ska vara. Askarov ,som gick som #11 i senaste draften, gör en medioker insats precis som förra JVM och är väldigt långt ifrån NHL i mitt tycke. Han släppte t.ex. in näst mest mål av samtliga målvakter i turneringen, endast Österrikes Sebastian Wraneschitz släppte in fler. Podkolzin däremot visade sin skicklighet då och då och jag tyckte nog jag fick en bra känsla av hans ledaregenskaper som kapten då han ofta sågs försöka få igång sitt lag, förgäves skulle det visa sig. Ryssarna började med att slå blivande mästarna USA men fick sen stryk av ett dåligt Tjeckien och i semifinalen blev man totalt överkörda av Kanada. Ryssarna slog Sverige på övertid i en av grundseriens mest sevärda matcher, och det säger ju en hel del då inte den matchen var jättebra.
Dom vinner därmed gruppen utan att imponera och klarar med nöd och näppe av att slå ett bra Tyskland i kvartsfinal med 2-1 och sen blir man då överkört av Kanada i semin och är egentligen aldrig nära att slå Finland i bronsmatchen heller. Jag är besviken över att Ryssland inte var bättre denna turnering. Ska man lyfta fram Ryssland i något denna turnering så skulle det vara deras fenomenala boxplay, som givetvis leddes av Podkolzin, där man hade fantastiska 90%.

Tyskland å andra sidan gjorde en fantastisk turnering, sett till deras förutsättningar. JVM började på sämsta tänkbara sett då de precis innan turneringen fick nya COVID-fall i truppen och tvingades spela med begränsat manskap första matcherna. Det innebar att dom gick väldigt hårt på sina 2 stora stjärnor J-J Peterka och framförallt Tim Stützle. Dom snittade över 25 min/match i istid sett genom hela turneringen, vilket är väldigt mycket för forwards.
Tyskland hade oturen att deras tilltänkta förstamålvakt var en av dom som var borta i början så man hade väldigt svajigt målvaktsspel inledningsvis. Det i kombination men lite folk i truppen gjorde att man inte orkade helt vissa matcher, vilket delvis är förklaringen till 16-2 kollapsen mot Kanada. Jag vågar nästan lova att siffrorna inte varit i närheten lika dåliga om Tyskland haft full trupp även om givetvis Kanada hade vunnit ändå. Peterka och Stützle tillsammans med backgeneralen Simon Gnyp ledde ett härligt kämpande tyskt-gäng som var ett härligt inslag i en annars ganska medioker turnering.

Bronsmedaljören Finland då, jo dom gjorde en relativt stabil turnering utan att aldrig riktigt sticka ut, lagets enda stjärnor i Ville Heinola och Anton Lundell ledde ett kollektivt kämpade Finland som aldrig gav upp. Den berömda finländska "sisun". Dom kom ofta starkt i slutet på matcherna och gav verkligen USA en match i semifinalen där Finland kvitterade sent i tredje men där USA fick in ett mål innan perioden var över. En av få matcher med verklig nerv i.
I bronsmatchen mot Ryssland hade man full koll på händelserna och har en relativt enkel resa till medaljen.
Finland ska absolut vara nöjda med sin turnering, tror inte det var många som trodde på dom inför turneringen men man tar en välförtjänt medalj.
Jag snackade på förhand om att Finland hade en av de mest intressanta spelarna i blott 17-årige i Brad Lambert, som redan spelar i finska högsta ligan. Han glimtade till då och då men jag hade sett framför mig att verkligen bli imponerad men dessvärre motsvarade han inte mina extremt högt satta förväntningar. Det blev 1 mål och 3 ass för Lambert denna turnering, så nu när han fått erfarenhet av att spela en turnering så kommer mina förväntningar till nästa år vara ännu högre.

Kanada lekte sig nästan igenom turneringen utan att egentligen få något motstånd innan finalen. I gruppspelsmatchen mot Finland kommer finnarna aldrig upp i nivå för att utmana, i kvartsfinalen mot Tjeckien var matchen avgjord efter 10 min då Kanada hade 2-0 och gick på auto-pilot resten av matchen och vann komfortabelt med 3-0 och i semifinalen pulveriserar man en blekt Ryssland med5-0 och det var först i finalen mot USA där dom äntligen fick lite rejält motstånd.
Hela Kanada kryllar av stjärnor och när den största stjärnan, till lika kapten, Kirby Dach blir skadad i en träningsmatch innan JVM så föll allt på Dylan Cozens axlar och han gjorde det superb enda fram till finalen där han blev i princip osynlig.
Kanadas målvaktssida var inför turneringen lite av ett frågetecken, man visste inte redigt vem man skulle ställa på förhand men valet föll till slut på Devon Levi och man ångrade sig aldrig. Han stod 20 av 21 perioder i turneringen och hade makalösa 95.22% i räddningsprocent, 0,75 insläppta mål per match och han höll dessutom nollan i 3 matcher. Han var fenomenal.
Kanada går igenom gruppspelet med full pott och brutala 33-4 i målskillnad (siffran kryddas rejält av att Kanada fick lekstuga mot ett slutkört Tyskland som dels var kort om folk pga nya COVID-fall och dels hade spelat match kvällen innan, matchen slutade som jag nämnde tidigare 16-2)
Väldigt imponerande såklart, men vad sa detta egentligen? Man fick lite känslan av att motståndarna inte redigt kämpade hårt nog för att utmana Kanada, kanske såg man en gruppspelsförlust mot dom som givet och försöken blev därför halvdana? Jag satt egentligen bara och hoppades på att något lag verkligen skulle försöka slå dom, inte vara rädda för dom. Jag fick vänta enda tills finalen.
Kanada håller nollan i både kvartsfinalen mot Tjeckien och semifinalen mot Ryssland och tar en given plats i finalen. Väl där väntade ärkerivalen USA.

Ett USA som började skakigt mot Ryssland där man förlorar med 3-5 och jag började ifrågasätta deras tilltänkta förstamålvakt Spencer Knight som blev utbytt i matchen. Skulle han göra en lika svag turnering som i fjol då USA floppade? Var han inte bättre? Frågorna var många men vi skulle få svar på tal. USA följer upp fadäsen mot Ryssland genom att nolla Österrike, Tjeckien och Sverige och vinner därmed gruppen. USA leds av den briljanta Trevor Zegras som bara öser in mål och poäng och bär USA på sina axlar. Han skulle fått hjälp av den på förhand med omtalade stjärnskottet Cole Caufield men precis som förra året så får han inte redigt till det, han var inte direkt dålig men detta är en spelare som ska sticka ut och leverera men det gjorde han inte och tack vara Zegras så behövde han inte. Zegras vinner hela turneringens poängliga med 7 mål och 11 assist, totalt 18 poäng på 7 matcher. Det är 2,5p/matcher vilket är ett fenomenalt facit. Noterbart är att Zegras för andra JVM i rad vinner assistligan i turneringen. Zegras slogs om poängligavinsten med Kanadas Dylan Cozens som slutade på 16 poäng efter 8 mål (flest i turneringen) och 8 assist. USA spelade fantastiskt bra som lag, man var en maskin som bara plöjde fram och man såg till att hjälpa varandra och det blev just kollektivet som blev avgörande. En annan ingrediens i USAs segerrecept var sitt fina powerplayspel där man hade fantastiska 40,91%. Det har sagts hundra gånger tidigare och kommer sägas hundra gånger efter, s.k. "special teams" (alltså boxplay och powerplay) är alltid avgörande i så här korta turneringar. USA vinner sedan enkelt kvartsfinalen mot Slovakien och i semifinalen fick man kämpa hårt för att slå ett envist Finland i en jämn batalj.

Finalen
Det är inget snack om att det var de 2 bästa lagen i finalen, hela finalen var extremt välspelad. Kanada var ju det lag som hade favoritskapet i finalen men jag hade en magkänsla av att dom skulle få kämpa av den enkla anledningen att dom inte hade haft någon dålig match ännu denna turnering. Kanada hade haft sån lekstuga att dom aldrig ens hade legat under i någon match och det snackades om att dom var på väg att genomföra en "perfekt" turnering dvs vinna alla matcher och aldrig ligga under i någon match. Jag kände mig direkt skeptisk då det är extremt svårt att gå obesegrad genom en hel turnering, ofta har men 1 dålig match i en sån här turnering och man brukar se Kanada göra en sån i gruppspelet, det hade vi inte nu och jag var lite rädd för att den skulle komma i finalen. Nu tycker inte jag direkt att Kanada gjorde en dålig match, men frågan är om dom gjorde sin bästa. Finalen gick i ett tempo och hade en intensitet vi inte fått uppleva på hela turneringen. Matchen stod och vägde när Alex Turcotte snyggt styrde in ett skott från blå. Det blir första periodens enda mål och det kändes verkligen som ett helt annat Kanada nu när dom fick lite motstånd. Dom såg inte lika självsäkra ut längre. 2-0 blev extremt talande för vem av de båda lagens största stjärnor skulle kliva fram och vem som skulle falla ihop. Kanadas Cozens har pucken i egen zon, får en tackling av en amerikan och pucken hamnar i USAs ägo på blålinjen där backen slänger den mot mål men den går utanför, pucken tar en väldigt konstig studs bak på målburen och fastnar där, vilket ställer Levi i målet som flyttar över till fel sida och vem står på andra sidan om inte Trevor Zegras som kan snappa upp pucken och lägga in den i en tom bur medans Cozens ligger och kravlar på isen. Cozens föll, Zegras lyfte till skyarna när han sköt , skulle det visa sig, guldet till USA.
Kanada gav dock aldrig upp men närmare ett stolpskott av Kanadas Bowen Byram och ett missat friläge av Connor McMichael kom man inte utan ett frenetiskt kämpande USA lyckades hålla sitt mål rent och Spencer Knight i målet blir stor hjälte för USA.

Domarna
Jag uttryckte i min senaste krönika en svag oro över att samtliga domare, både huvuddomare och linjemän, var från Kanada. Detta var pga av Covid-19. Jag var orolig över att dom inte skulle klara av att vara objektiva när dom dömde sitt eget land på hemmaplan under ett JVM. Det visade sig att jag var orolig i onödan, tror bara det var någon enstaka gång jag tänkte; "det där kom dom undan med för att det var Kanada". Om det var fallet eller ej får vi aldrig veta men jag anser att domarna gjorde ett relativt bra jobb under hela JVM, klart det finns grejer att peta på och klaga på men på det stora hela så var min oro helt i onödan.

Slutresultat
Guld: USA
Silver: Kanada
Brons: Finland
4. Ryssland
5. Sverige
6. Tjeckien
7. Tyskland
8. Slovakien
9. Schweiz
10. Österrike

Min Allstar femma
Målvakt: Devon Levi, Kanada
Back: Ville Heinola, Finland
Back: Jamie Drysdale, Kanada
Forward: Tim Stützle, Tyskland
Forward: Dylan Cozens, Kanada
Forward: Trevor Zegras, USA

Först och främst vill jag passa på att säga att jag utsåg denna innan den officiella presenterades. Även om det var relativt givna namn så var det skönt att se att lite skiljde.
Målvaktsposten stod bara mellan Levi, Kanada och Knight, USA men eftersom man ofta tar ut denna femman innan finalen så valde jag Levi som bara släppt in 4 mål (6 efter finalen) på hela turneringen. Lugn, stabil målvakt utan några svackor. Tycker inte han gör en dålig final heller, målen kan han inte göra något åt, han tangerade även JVM-rekordet i antal hållna nollor under en och samma JVM-turnering med 3 stycken (Ett rekord även Knight tangerade efter nollan i finalen).
Enda plumpen i protokollet för Knight var premiärmatchen mot Ryssland där han blev utbytt efter att ha släppt in 4 mål halvvägs in i matchen och jag antar att det blev lite avgörande då Levi var stabil turneringen igenom.
Backsidan var relativt enkelt, även om jag tycker det är svårt att ta ut backar, Heinola var riktigt stabil för Finland genom turneringen. Den andra backen jag valde, Jamie Drysdale, var den enda som skiljer sig från den officiellt uttagna allstarfemman. Drysdales backpartner Bowen Byram i Kanada fick den platsen officiellt men jag tycker att även om Byram hade sina stunder så var han ibland även en risk och gjorde lite små misstag medans jag tycker Drysdale var mer stabil turneringen igenom. Ska även nämna att spelaren som valdes till turneringens bästa back inte tog plats i varken min allstarfemma eller den officiella. Den spelaren var finalands Topi Niemelä som var inte bara turneringens poängbästa back med 8 poäng utan även den back som gjorde flest mål och assist (2 mål och 6 assist). Varför var han då inte med i någon av allstarfemmorna? Min spontana tanke är att han gjorde allt detta kanske lite i skymundan, att det var många andra-assist och att han inte stack ut sådant i matcherna utan spelade ett stabilt spel. Häftigt att se en tredjerundsdraft sticka fram och visa framfötterna. Kan tänka mig att Toronto fick upp ögonen lite för denna spelare nu.
Forwardsvalen var nog de lättaste någonsin, inget snack om saken någonstans. Alla 3 var suveräna i alla sina matcher, bortsett Cozens i finalen dock. Stützle bar Tyskland på sina axlar nästan ännu mer än jag trodde och jag trodde verkligen han skulle göra det. Det räckte enda till kvartsfinal där dom mycket väl hade kunnat vinna mot Ryssland. Han blev även vald till turneringens bästa forward. Cozens var Kanadas kapten och visade vägen, gjorde ofta det första målet i matchen och fick fart på sitt lag, en suverän spelare som dessvärre föll bort helt i finalen när det krävdes som mest, var även han som tappade puck när USA gjorde 2-0.
Zegras skulle jag kunna skriva flera sidor om, jag nämnde honom redan förra JVM då han med magiska passningar (0+9 i turneringen) gjorde allt för att USA skulle lyckas men då slutade det med flopp men i år tog han tag i det även målmässigt och det slutade med succé. Han blev även vald till hela turneringens MVP (mest värdefulle spelare).

Denna styrningen som gav 1-0 till USA i finalen gjordes av Alex Turcotte och blev utsett till turneringens snyggaste mål.



Sveriges Turnering
Sverige hafsar sig igenom grundserien där egentligen bara 4 perioder är bra spel, hela matchen mot Tjeckien samt sista perioden mot Ryssland. Spelet från Tjeckienmatchen i premiären fick vi aldrig se skymten av under hela turneringen.
Man får en drömkvartsfinal mot ärkerivalen Finland och man hoppades att det skulle tända till då, och Sverige gör en godkänd första period och kommer ur den med en 2-0 ledning. När man kommer ut i andra är allt som bortblåst, det är som att någon tömt en ballong på luft. Vi slår dåliga passningar, vi åker inte skridskor, vi kämpar inte. Ingenting stämmer alls. Det var bara en tidsfråga innan Finland skulle börja göra mål. Med tur och en gnutta skicklighet klarar juniorkronorna att hålla ledningen tills halva sista perioden återstår då Finland får in en välförtjänt kvittering. Med blott 25 sekunder kvar av matchen kommer kallsupen då Finland kämpar in ett ledningsmål och allt hopp var ute. Sverige hade inte spelat hockey på 2 perioder så det var ett mirakel som krävdes. Det blev inget mirakel. Sverige åker ur turneringen med buller och brak och dessvärre är man inte värda att vinna denna match. En match är 60 minuter, då räcker det inte att spela 20 och sen tro att det löser sig. Jag kan inte förstå hur det kan se ut såhär i en kvartsfinal i JVM! Hur det kunde se så lojt och ointresserat ut de 2 sista perioderna är obegripligt. Det var nästan så jag kände att man fick skylla sig själv, det var liksom inte ens synd om Sverige. Det är kvartsfinal i JVM och dom försökte ju inte ens.
Det var så det kändes i alla fall, nu förstår ju jag att det inte var fallet givetvis och kanske ligger det något i Lucas Raymonds förklaring: "I stället för att vinna blir vi rädda att förlora" men det är ingen ursäkt till det spelet man visade upp. Istället för att bli bättre för varje match som gick i turneringen, som är det ultimata, så blev Sverige bara sämre och sämre tyvärr.
Vad gäller spelarnas prestation så hängde ju mycket av Sveriges framgång på att Alexander Holtz och Lucas Raymond presterade och ledde laget. Raymond tyckte jag försökte stundtals men Holtz var i det närmaste helt osynlig och hans frustration över att han inte fick till spelet var tydlig. Det tog lång tid innan hans första och enda mål kom men det var på tok försent. Sverige hade behövt ha Holtz påkopplad och igång från första matchen. Dessa 2 spelare var väldigt upphaussade och det talades massor på dom, att man skulle se upp för dom osv. Detta var ju på grund av att dom gick så tidigt i draften. Vet inte om dom inte klarade pressen men leveransen uteblev dessvärre och utan sina ledande spelare var Sverige illa ute.
Den på förhand givna förstamålvakten Hugo Alnefelt var inte alls lika bra som förra JVM utan i mitt tycke så var backupen Jesper Wallstedt bättre under turneringen, trots det valde ledarna att ställa Alnefelt i kvartsfinalen, jag gissar att det var hans tidigare JVM-erfarenhet som avgjorde det.
Den stora överraskningen för mig var Elmer Söderblom, en spelare jag bara hört talats om men nästan aldrig sett spela. En spelare som använde sin enorma storlek för att kriga sig framåt, bryta in på mål och försökte skapa farligheter hela tiden.
Vill även lyfta fram slitvargen Arvid Costmar som alltid gav 100%, försökte få fart på laget i alla lägen. Stark forcheck, stark backcheck och en jobbig jävel att möta.
Till sist måste jag ju bara nämna Västerviks stolthet, Emil Andrae, som fick äran att representera Sverige i JVM och det var redigt häftigt att se att en kille från min lilla stad tagit sig ända fram till det yttersta rampljuset. Andrea fick relativt sparsamt med speltid i tredje backpar och fick väl inte redigt ut det yttersta av sitt fina offensiva spel som jag vet att han besitter men jag tyckte han gjorde det helt okey.
På det stora hela gör inte Sverige en godkänd turnering, kanske var det på grund av de COVID-sjuka spelarna och ledarna man inte fick med sig. Kanske var det på grund av den lite oerfarne huvudcoachen som hastigt och lustigt fick hoppa in och ta huvudansvar när Tomas Montén och hans ledarteam blev sjuka eller så kanske inte Sverige var bättre denna gång? Jag är övertygad om att det finns mer inom dessa grabbar än det spel dom visade upp, dom fick helt enkelt inte till det. För en hel del av dessa grabbar så finns chansen till revansch nästa JVM, jag hoppas dom tar den!

Betyg på svenska spelarna
Målvakter
Hugo Alnefelt
Jesper Wallstedt
Calle Clang (spelade inte)
Backar
Tobias Björnfot
Emil Andrae
Philip Broberg
Ludvig Hedström
Victor Söderström
Albert Johansson
Alex Brännstam
Gustav Berglund (spelade för lite för att betygsättas)
Forwards
Alexander Holtz
Emil Heineman
Arvid Costmar
Simon Holmström
Theodor Niederbach
Oskar Kvist
Lucas Raymond
Oscar Bjerselius
Jonathan Wikström
Oskar Olausson
Elmer Söderblom
Zion Nybäck
Noel Gunler
Albin Sundsvik

Nästa år spelas JVM återigen i Edmonton, Alberta. Vi ses då!

Gilla & Dela



Kommentarer

Det finns inga kommentarer


Kommentera





Din kommentar kommer att granskas och godkännas av mig innan den publiceras