Finaldrömmen blev till brons

agisk publik när Kanada tog guld igen.
Jag måste börja med att hylla den tjeckiska publiken. Stämningen under större delen av turnering var helt magisk. Givetvis var det extra bra under Tjeckiens matcher. Jag önskar att jag hade varit på plats och få känna stämningen när hela arenan står upp och alla hoppar. Wow.

Två saker som gör att detta JVM sticker ut lite extra är dels att det inte fanns något riktigt dåligt lag i årets turnering och att jag, dessvärre, kommer minnas denna turnering som turneringen där alla blev skadade.

Nu vet jag att jag kommer få någon känga om att Kazakstan eller Tyskland var klart sämst i turneringen, vilket dom var men jag vill påstå att inget av lagen var direkt dåliga. Det var givetvis matcher som det blev lite stora siffror i men jag är klart överraskad av båda lagen, de bättre nationerna kunde inte bara ställa in skridskorna och köra över något av de 2 bottenlagen utan dom bjöd verkligen upp till kamp. Tyskland, som till min glädje höll sig kvar i högsta divisionen, går en ljus framtid till mötes. De har flera unga riktigt bra hockeyspelare på uppgång och dom kommer nog vara ännu bättre nästa år.

Skador på stjärnspelare var något som drog in som en storm redan tidigt i turneringen, det var nästan så man inte trodde det var sant. Finlands stjärna, Rasmus Kupari, blev skadad redan i första matchen mot Sverige, Kanadas storstjärna, Alexis Lafrenière (som vi ska snacka mer om senare) blev skadad i andra matchen men kom mirakulöst tillbaka till turneringen. Hårdast drabbade skadorna dock värdnationen Tjeckien. Det går inte att inte tycka synd om dom. Redan ett par minuter in i första matchen blir deras bästa spelare Jakub Lauko skadad och vid ett tillfälle i turneringen så hade dom skador på sina 2 bästa forwards, sin bästa back och på båda sina målvakter. Det var surrealistiskt. Det är väldigt imponerande att dom trots alla dessa skador tog sig till kvartsfinal.
Jag tycker det är enormt oturligt och tråkigt att just dom bästa spelarna i de olika lagen blev skadade. Det är delvis på grund av möjligheten att få se morgondagens stjärnor som jag verkligen älskar denna turningen, oavsett vilket land dom representerar. Jag blev väldigt ledsen när Lafrenière blev skadad för jag hade längtat ett helt år för att få se honom dominera, för alla visste på förhand att det skulle bli just så. Han var med i JVM redan förra året, det blev mycket snack och lite verkstad över honom då så man visste att det skulle bli hans år i år. Det är precis så jag känner över Holtz och Raymond i Sverige, dom var inte dåliga i år men inte alls så dominanta som dom kan och kommer vara i JVM nästa år. Längtar redan! Kanske kan dom, precis som Lafrenière gjorde detta JVM, leda sitt lag till guldet nästa år? ;)
Jag ser alltid alla matcher under turneringen och jag vill ju såklart även se dom bästa spelarna visa upp sig så jag blev oerhört glad och lättad över nyheten om att Lafrenière skulle göra comeback i turneringen efter sin tidiga skada.
Det är helt makalöst att han kom tillbaka efter denna incident:


Men tillbaka kom han och tog sitt Kanada hela vägen till final och sedan till guld.

Finalen
Det stora utropstecknet för mig inför finalen var att Ryssland valde att inte köra sin fixstjärna Yaroslav Askarov i målet utan valde istället Amir Miftakhov. Egentligen är inte valet så konstigt för när Kanada och Ryssland möttes i gruppspelet så stod Miftakhov i mål och Ryssland vann 6-0. För oss vanliga hockeyfantaster så känns det ju som att det vore ett logiskt och självklart val men min erfarenhet säger mig att det vanligtvis inte funkar så när det gäller Ryssland. Där betyder namnet på tröjan och spelarens status ofta ganska mycket och det har det alltid gjort. Därför blev jag lite förvånad över att dom gjorde ”rätt” val. Ett framsteg för rysk ishockey skulle man kunna säga.
Matchen såg till en början ut att bli lite av en kopia av gruppspelsmatchen när Ryssland går upp till 3-1-ledning i mitten på tredje perioden efter mål av b.la. kaptenen och en av turneringens dominanter Denisenko. Men Kanada är alltid Kanada. Dom ger aldrig upp och inom 3 minuter efter Rysslands 3-1 så har dom gått ifatt och lagkaptenen Barrett Hayton har kvitterat. Lite häftigt att det är kaptenerna i de båda lagen som visar vägen.
Med knappt 4 minuter kvar så kommer det matchvinnande målet av Kanada. Så vem gjorde det? Lagkaptenen Hayton? Fixstjärnan Lafrenière? Nej, det var ju Akil Thomas såklart!
Nu sitter ni nog alla och kliar er i huvudet och undrar vem det är?
Jag förstår er helt. Detta är en av de mest imponerande sakerna med Kanadicker när det gäller ishockey. Bredden på laget. Från Fixstjärnor ner till grovjobbarna så har dom alltid en sak gemensamt, alla är riktigt bra hockeyspelare och dom gör allt för att vinna.
Akil Thomas är en fjärde-line-spelare och är en av de forwards i Kanada som spelar minst minuter per match men trots detta är det han som vågar, han som stiger fram och han som kämpar in ledningsmålet i finalen när den står och väger och det står 3-3 på tavlan. Det är ohyggligt häftigt och vet ni vad som gör denna historien ännu häftigare? Detta var Thomas enda mål i hela turneringen, snacka om att spara det bästa till sist.
Avslutningen på finalen blev verkligen nervkittlande och Ryssland tänkte verkligen inte vika ner sig och med mindre än 3 minuter kvar av perioden så får dom chansen i powerplay. Nu är vi framme vid finalens stora snackis för när Kanada i boxplay med mindre än 2 minuter kvar av matchen, rensar pucken ur egen zon så träffar den en av TSN’s kameror som sitter utanför plexiglaset utmed mittlinjen. Ryssarna skriker visserligen på puck-out och vill ha en 5-mot-3a men så blir det inte. Jag kan ärligt säga att jag satt fundersam över detta. Pucken går ju faktiskt över plexiglaset och träffar något där och studsar tillbaka. Klockan tickar på och slutsignalen går. Kanada har vunnit guld men jag sitter där och tänker ”avgjordes finalen på turneringens största domarmiss?” Jag måste bara flika in hur osannolikt allt detta är, det spelas 31 matcher under ett mästerskap och enda gången på hela turneringen som pucken lyckas träffa denna kamera är med mindre än 2 minuter kvar av en vråljämn final i ett prekärt läge? Oddsen måste vara minimala.
Så, gjorde domarna den största blundern av dom alla i finalen?
Nej det gjorde dom inte. Som tur var så var det på förhand (alltså innan turneringen) bestämt hur man skulle handskas med situationer när pucken träffar just den kameran. Beslutet var att den kameran skulle ”betraktas på samma sett som en jumbotron”. Regeln för om pucken skjuts så högt upp i luften att den träffar jumbotronen så skall spelet blåsas av och det är tekning, alltså ingen utvisning. Jag är väldigt glad över att domarna hade koll på denna högst ovanliga och udda regel och att det blev rätt bedömning i ett tufft läge.

Slutresultat
1. Kanada
2. Ryssland
3. Sverige
4. Finland
5. Schweiz
6. USA
7. Tjeckien
8. Slovakien
9. Tyskland
10. Kazakstan (Detta innebär att dom åker ur högsta-serien och kommer nästa år ersättas med Österrike)

De bästa i turneringen
Jag vet att jag bara brukar ta ut en All-starfemma. Men det faktum att jag kände att jag var tvungen att ha med Lafrenière men samtidigt kände att han hade missat 2 av 7 matcher gjorde att jag rankade andra högre. Plus att jag ville lyfta fram tyskarnas framtid med Stüzle i spetsen gjorde att det blev 2 femmor detta år.

Min Allstar-femma
Målvakt: Hugo Alnefelt, Sverige
Back: Rasmus Sandin, Sverige
Back: Libor Zabransky, Tjeckien
Forward: Samuel Fagemo, Sverige
Forward: Grigori Denisenko, Ryssland
Forward: Barrett Hayton, Kanada

Min andra Allstar-femma
Målvakt: Joel Hofer, Kanada
Back: Moritz Seider, Tyskland
Back: Anttoni Honka, Finland
Forward: Jan Jenik, Tjeckien
Forward: Alexis Lafrenière, Kanada
Forward: Tim Stützle, Tyskland

Det stora glädjeämnet för oss statistiknördar var ju att vi denna gång hade en svensk högst upp i poängligan. Samuel Fagemo vinner den efter 13 poäng på 7 matcher, 1 poäng före Kanadas Barrett Hayton. Lafrenière gör 10 poäng på sina 5 matcher (han spelade ju egentligen bara 4 matcher och 1 period) och jag vill ju inte ta ifrån Fagemo segern i poängligan men vem vet hur den hade sett ut om Lafrenière hade spelat samtliga minuter av turneringen.
Sverige vann även tekningsligan där Gustafsson var fullständigt dominant! Han vann 71% av sina tekningar.
Jag måste även lyfta fram en spelare som jag nästan hade med i mina Allstar-femmor men han föll ur enbart pga den anledning att USA floppade och åkte ur i kvartsfinalen. Trevor Zegras var helt magisk med sina framspelningar denna turnering. Han hade 9 assist på 5 matcher men han, precis som hela USA, underpresterade i 1-0 förlusten i kvartsfinalen mot Finland.
Jag vill även nämna att ingen av de 2 stora målvaktssnackisarna inför turneringen, Finlands Justus Annunen och Rysslands Yaroslav Askarov tar en plats i mina Allstar-femmor. Båda 2 har spelat hockey på hög nivå under säsongen. Annunen är bästa målvakten i hela Liiga (Finlands högsta-division) denna säsong och Askarov är ordinarie i VHL men har även testat på spel i KHL. Annunen var bra men hade några riktiga dippar under turneringen. Askarov var lite av en besvikelse hela tiden och jag hade förväntat mig större dominans från honom. Kanske är det mina höga förväntningar på dessa 2 som gör att jag känner att dom underpresterade.
Varför valde jag då Alnefelt före Hofer som trots allt fixade ett guld till Kanada?
Anledningen är ganska enkel och det är inte för att jag är svensk. Båda målvakterna var grymt bra men Alnefelt stod för 3 GALNA och overkliga räddningar mot bla Finland och Ryssland. Ni vet sådana räddningar som inte ska gå att göra. Därför valde jag honom, se bara själva.


Måste ju även inkludera ett av turneringens vackraste mål här:



Sveriges Resa
Om vi ska sammanfatta Sveriges turnering så kan vi konstatera att juniorkronornas 13 år långa svit (till lika JVM-rekord) på segrar i gruppspelet håller i sig, man har nu vunnit 52(!) raka gruppspelsmatcher i JVM-sammanhang. Det är brutalt imponerande. Vad som dock inte är lika imponerande är att man på dessa 13 år i slutspel bara tagit 1 guld och totalt 8 medaljer (5 silver och 2 brons). Det är på tok för svagt när man tydligen har ett så pass dominant lag att man går obesegrade ur gruppspel varje gång. Man har bara missat semifinal en gång men har ofta avslutat turneringen med 2 raka förluster (2 brons och 5 fjärdeplatser) Det som denna svit dock bevisar är att det är enormt svårt (snudd på omöjligt) att gå igenom en hel turnering obesegrad. Detta är något jag har hört så länge jag kan minnas och jag kan väl erkänna att jag inte redigt varit villig att hålla med om detta men jag börjar ändra mig just på grund av den statistik som juniorkronorna visar upp. Därför sticker jag redan nu ut hakan och säger att jag hoppas av hela mitt hjärta att denna svit tar slut nästa JVM, att Sverige får stryk första matchen och att detta då innebär att Sverige kan gå hela vägen och byta ut sviten mot ett JVM-guld.

Sverige inledde turneringen på tuffast möjliga sätt med, det man på förhand visste skulle vara gruppfinalen, att möta ärkerivalen Finland som man slog på övertid. Resten av gruppen blev en transportsträcka för juniorkronorna som med Fagemo i spetsen tog sig till kvartsfinal utan större bekymmer. I kvartsfinalen väntade ett sargat Tjeckien som Sverige nollade och Sverige såg ut som en verklig guldkandidat och nu väntade Ryssland i semifinal. En match där Sverige får en drömstart med tidigt mål men många onödiga utvisningar gör att Ryssland är i förarsätet större delen av matchen. Bland annat ett korkat och kanske matchavgörande matchstraff på Sveriges stjärna Höglander. En viktig spelare av den kalibern får inte ta en sådan utvisning, detta var tidigt i första perioden. Sverige visar dock upp stort hjärta och kämpaglöd när man lyckas gå ifatt Ryssland som ett tag hade en 1-3-ledning och Sverige tar även ledningen med 4-3 i tredje perioden. Ryssland lyckas dock kvittera halvvägs in i tredje perioden och matchen går till övertid där Ryssland står som segrare. Sverige får alltså endast stryk i en match denna turnering, på övertid mot Ryssland i semifinalen. Det går inte annat än att ge juniorkronorna godkänt för denna bedrift. Att man sedan tar sig i kragen efter nederlaget och spelar till sin en bronspeng var enormt skönt! Brutalt härligt att bli av med ”eviga 4an”-stämpeln.
Bronsmatchen mot Finland blev precis lika jämn som gruppspelsmatchen där Sveriges 2 stora giganter, Sandin och Fagemo med varsitt mål har tagit matchen till ett 2-2-läge. Matchen avgörs senare redan i andra perioden med ett flaxmål deluxe av Linus Öberg som bakom förlängd mållinje slänger in pucken framför mål där den studsar in via målvakten Annunens skridsko.

Betyg på svenska spelarna
Hugo Alnefelt
Jesper Eliasson
Erik Portillo (spelade inte)
Tobias Björnfot
Adam Ginning
Philip Broberg
Mattias Norlinder
Rasmus Sandin
Victor Söderström
Nils Lundkvist
Alexander Holtz
Samuel Fagemo
Oskar Bäck
Lucas Raymond
David Gustafsson
Nikola Pasic
Nils Höglander
Karl Henriksson
Albin Eriksson
Hugo Gustafsson
Linus Öberg
Jonatan Berggren
Linus Nässén

Gilla & Dela



Kommentarer

Det finns inga kommentarer


Kommentera





Din kommentar kommer att granskas och godkännas av mig innan den publiceras